Bioaktuella finska nazisatiren »Iron sky« lånar så friskt från »Dr Strangelove eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben« att en förnyad bekantskap med Stanley Kubricks övning i kallakrigskatharsis, två år efter Kubakrisen, blir oundviklig.
Och även om jag alltid mest förknippat den med Sterling Haydens kallsvettiga brigadgeneral Jack Ripper (nervositeten hos skådespelaren, som inte filmat på fyra år, var uppenbarligen äkta vara; Kubrick lär ha ljugit om att man bara repeterade, utan film i kameran) är förstås Peter Sellers trippelroll som kapten, president och galen tysk vetenskapsman en filmhistorisk milstolpe.
I motsats till alltför många kollegor visste Kubrick att nyttja Sellers komiska geni till något mer än enbart virtuoseri. Några år tidigare hade han lockat ur Sellers en bokstavligen otäckt rolig biroll som Clare Quilty mot James Masons professor Humbert Humbert i »Lolita«, efter Nabokovs roman. Pingpongscenen dem emellan är nästan plågsamt oförglömlig.
Den kombination av sällsam ärelystnad och privata demoner som i backspegeln får Sellers karriär att likna alltför glest utspridda, gudomligt inspirerade ögonblick i en oändlig räcka bagateller, gestaltas kongenialt metafilmiskt i Stephen Hopkins »The life and death of Peter Sellers«. En självlysande Geoffrey Rush gör neurotikern som från de tidiga radioåren, över Rosa Panter-succéer och fram till karaktärstitelrollen i Hal Ashbys »Välkommen Mr. Chance!« (1979), ständigt krävde mer av allt: framgång, pengar, kvinnor.
Men också de konstnärliga utmaningar filmvärlden aldrig ville erbjuda.
Dagar då jag är nästan helt ensam på övervåningen (förutom Mannen i Kentkännarrummet) öser jag på med sånt här så att rutorna – om det vore en tecknad serie – buktar.
Fint som snus.
Men jag är novis på området så jag vet inte vem man ska lyssna på.
Hon med det märkliga namnet, Kiri Te Kanawa (eller nåt sånt) kan sjunga hon också.
Den amerikanske barnboksförfattaren och illustratören Maurice Sendak har avlidit.
Mest känd är han för boken ”Till vildingarnas land”, som Spike Jonze gjorde film av för några år sedan.
Arcade fires ”Wake up” satt väldigt fint där.
Det ser väldigt mycket ut som om James Mercer från Shins spelar läraren.
Kan det stämma?
Maurice Sendak blev 81 år och fick 1983 litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.
Så då bränner jag av ett ”fy fan vad jag gillar Rodney Crowell”.
Å vad kul att ”Kin: the songs of Rodney Crowell & Mary Karr” låter så bra.
Joe Henry har producerat. Norah Jones, Lucinda Williams och Kris Kristofferson är med och sjunger. Mary Karr är ”till vardags” är poet/skribent/författare. Skivan kommer i juni. Redan nu kan vi lyssna på Rodneys bästa bidrag.
Å Art Garfunkel också va?
För även om det är Paul Simon som prisas och – gång efter annan – bevisat att det var han som var det stora snillet i Simon & Garfunkel kan man inte backa från det faktum att Art Garfunkel gav Simons första låtar ett oöverträffat skimmer.
Och aldrig skimrade det vackrare än på ”The only living boy in New York”.
Stämmorna!!!
Va?
Stämmorna!!!
I dokumentären ”The harmony game” som svt visade för någon månad sedan (och som finns med som bonus-dvd i den remastrade utgåvan av ”Bridge over troubled water”) berättar producenten Roy Halee hur man fick till det där nästan överjordiskt maffiga soundet genom att Art och Paul sjöng stämmorna inne i studions echo chamber (öh…nån som har ett svenskt ord där?.
Det klippet hittar ni lite längre ner här.
Mäh! Vi måste ju gratulera Paul Simon som får året Polarpris i musik.
Inte sedan Lady valde Lufsen eller de svarta tangenterna fick i hop det med de vita har ett bättre val gjorts.
Att Bollnäs-sonen Nisse Axman är en briljant reklamåmusikvideo-filmare visste vi sedan tidigare, då han vid ett flertal tillfällen försett både mf/mb (är inte dom klara i studion snart förresten?) och egna Leffe P med visuellt fyrverkeri.
Här är ännu ett exempel – där han samarbetat med syster Wilma då dom gett Edda Magnasons ”Jona” en iskallt cool – och faktiskt på slutet nästan rörande fin – kostym…
