Plötsligt händer det!!!
Alltså: man kan ju inte ha koll på allt, eller hur.
Jag var glad över att veta – och digga – om Eddie Hinton, men alltså… Don Nix.
Don Nix!!!!!!!!!!!!!!!!
Helvetes…

Vilken svart, vit, soulman.

Vilken vit, svart, sabla gurugubbe!

Gudibrallan…

Richard Hawley adderar på sprillans nya skivan ”Standing at the sky’s edge” ett gäng färger på sin redan formidabla palett.
Crooner-kostymen är undanstoppad för sprakande psykedelia och mer indie-betonad rock.

Det låter mer som hans tidigare grupp Longpigs alltså än den ”Sheffields Sinatra” som varit så förbaskat lätt att älska på i stort sett alla soloalbum.
Det är mer tuggmotstånd den här gången.

Richard Hawley är arg.
Men har melodisinnet i behåll.

Och ”Don’t stare at the sun” visar ju att han inte helt har övergett de där sirliga tongångarna.

Så här lät det hos Jools Holland alldeles nyss.

Snooze-knappen är en man. I trikåer. Som kråmar sig i motljus. Ett stort fat med gratäng i famnen. Lite mystisk. Snooze-knappen är lockande utan att man för den delen känner sig helt bekväm med den.
Snooze-knappen är också som ett sånt där sms-lån. Underbar för stunden. Men man kan vara säker på att man får ta skiten i efterhand, liksom.
Till den dagen dom uppfinner en snooze-knapp som verkligen stannar tiden varje gång man trycker på den kommer jag faktiskt att bojkotta den och i stället sova över.
OM nu dom här mornarna tycker att dom är så väldigt viktiga att dom inte kan vänta på mig, så varför ska jag offra mig? Är inte klockan 06.30 när jag trycker på snooze-knappen för sjätte gången så varför finns den överhuvudtaget där?

Och namnet då? Va! Detta oomkullrunkeliga ”Snooze”. Vad är det för nys?
Det låter som nån indian som står å huttrar i ett kargt bergspass och blir förhandlad med av blekansikten: ”Du, örrö, Rykiga Bävern – kom hit så får vi prata med dig. Du får lite grejer av oss.., eller…öh…vi tar lite grejer av dig åsså får du eldvatten.”
”Nej, jag vill ha som han, den stora bleka mannen från norr. Han från andra sidan stora vattnet – där dom spelar med krokig pinne och fångat den nedåtgående skymningssolen i liten boll. Jag vill puta med läppen. Jag vill ha… snoooooooze.”
Å helt fel ute är jag antagligen inte. Namnet Geronimo – den kanske störste indiankrigaren genom tiderna – betyder nämligen på apachernas språk ”Han som gäspar”.
Geronimo var således stolt, listig, grym och… trött?
Jag kväver en gäspning, letar en kaktus att suga på och inser att jag är nåt på spåren när jag i Peter Glas biografi läser partiet där det talas om de övernaturliga krafter Geronimo sägs ha besuttit. När han för typ hundrade gången hade fritagit delar av sitt folk och flydde genom natten med mexikaner i hasorna förlängde han – precis innan gryningen – dygnet med några timmar för att kunna dra nytta av mörkret.
Fatta vad han skulle kunna göra med en snooze-knapp.

Polarpriset gick i veckan till Paul Simon. Inte ens Randy Newman vore en värdigare pristagare (Bob Dylan är – som väl alla förstår – för stor för priser och sånt, han är liksom ett grundämne, typ…för musiken vad syre är för allt liv).
Men med låtar som »American tune«, »Bridge over troubled waters«, »The boxer«, »America«, »Homeward bound«, »Train in the distance« och »The only living boy in New York« har Paul Simon skapat sånt man faktiskt kan bygga The Great american songbook 1.2 på.
Hatten av!
Å nästa år blir det »You can leave your hat on«, när Randy får det.

Dead by april och UB40 spelar på Gröna Lund den 10 och 11 maj. Om man serverar dålig mjukglass då kommer många som har lite dålig musiksmak att bajsa på sig.

1 favorit: Weeping Willows!
Inte nog med att dom är klara för Freluga trädgårdsscen (den 22 juli). Enligt ryktet jagar Magnus Carlson och kompani dessutom en gästartist – av rang – att ta med sig.

Dagar då jag är nästan helt ensam på övervåningen (förutom Mannen i Kentkännarrummet) öser jag på med sånt här så att rutorna – om det vore en tecknad serie – buktar.
Fint som snus.

Men jag är novis på området så jag vet inte vem man ska lyssna på.

Hon med det märkliga namnet, Kiri Te Kanawa (eller nåt sånt) kan sjunga hon också.

Från en tid när pop var pop.
På en skala från noll till tio: hur bra?
9,76?

Den amerikanske barnboksförfattaren och illustratören Maurice Sendak har avlidit.
Mest känd är han för boken ”Till vildingarnas land”, som Spike Jonze gjorde film av för några år sedan.

Arcade fires ”Wake up” satt väldigt fint där.

Det ser väldigt mycket ut som om James Mercer från Shins spelar läraren.
Kan det stämma?

Maurice Sendak blev 81 år och fick 1983 litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

I cyberspejs kan ingen höra dig svära.
Typ.

Så då bränner jag av ett ”fy fan vad jag gillar Rodney Crowell”.
Å vad kul att ”Kin: the songs of Rodney Crowell & Mary Karr” låter så bra.

Joe Henry har producerat.
Norah Jones, Lucinda Williams och Kris Kristofferson är med och sjunger.
Mary Karr är ”till vardags” är poet/skribent/författare. Skivan kommer i juni. Redan nu kan vi lyssna på Rodneys bästa bidrag.

Å Art Garfunkel också va?
För även om det är Paul Simon som prisas och – gång efter annan – bevisat att det var han som var det stora snillet i Simon & Garfunkel kan man inte backa från det faktum att Art Garfunkel gav Simons första låtar ett oöverträffat skimmer.

Och aldrig skimrade det vackrare än på ”The only living boy in New York”.
Stämmorna!!!
Va?
Stämmorna!!!

I dokumentären ”The harmony game” som svt visade för någon månad sedan (och som finns med som bonus-dvd i den remastrade utgåvan av ”Bridge over troubled water”) berättar producenten Roy Halee hur man fick till det där nästan överjordiskt maffiga soundet genom att Art och Paul sjöng stämmorna inne i studions echo chamber (öh…nån som har ett svenskt ord där?.
Det klippet hittar ni lite längre ner här.