Vad kan man göra för vettiga grejer med ett liv?
Man kan gå upp varje morgon och försöka göra det här till en bättre värld.
Man kan köpa en jättestor kikare och sätta sig och spana efter liv i andra universum.
Man kan upptäcka stjärnor och döpa dom till nåt.
Eller man kan lägga ostar på hög och när det har börjat mögla kan man ta sin jättekikare och titta i ostmöglet i stället och kanske uppfinna nån ny huvudvärkstablett.
Eller också kan man lägga en stund på att göra en Spotify-lista med alla Smiths-singlar i den ordning som dom släpptes.
Helt plötsligt finns det ju där i utbudet, det mesta som Morrissey och Marr och släppte under Smiths-eran.
Sen kan man förlora sig i minnen från pojkrummet.
Dagar då man bara låg på sängen och tittade i taket och spelade ”This charming man” en miljard gånger på raken.
Dagar då man på nåt vis blev den man blev.
Dagar då man cyklade hem till Niklas på lunchrasten och satte sig på vakt vid brevlådeinkastet och bad till gud så fort man hörde steg i trapphuset.
”Gode gud – om du kan ge mig bara en önskan i detta liv: låt stegen jag hör vara dom från brevbäraren och gode gud, gör så att stegen stannar utanför dörren här och gode gud, gör så att det han har i väskan är en leverans från Musikörat i Uppsala”.
Ibland hörde gud bön.
Ibland lyssnade han inte.
Då öppnade vi fönstret och hytte (lite i smyg) och fuckade (otroligt mycket i smyg) åt den stackars brevbärare som inte hade haft med sig de tolvtummare vi väntade på. För så här var det, mina barn: på den här tiden – en anings aning senare än bronsåldern ungefär – köpte vi nördar allra helst svarta vinylsinglar.
Och då förstås allra, allra helst dom stora varianterna.
Dom som inte var så insatta sa maxi-singlar men vi som ville (och fortfarande vill) vara lite finare av oss sa och säger tolvtummare.
Dom var stora som LP-skivor och hade oftast nån exklusiv låt som inte gick att få tag på nån annanstan.
Inget band – absolut INGET band – släppte så bra b-sidor som The Smiths.
Just extraspåren är också anledningen till att The Smiths är världens bästa singelband.
De eleganta omslagen – som ofta pryddes av nån halvobskyr film- eller popstjärna – som formgavs av Morrissey himself i samarbete med Rough Trades Jo Slee gjorde förstås även sitt till.
Vill ni ha en ödmjuk åsikt så kan det nog vara så att ”Shoplifters of the world unite” är den singel som är allra, allra bäst. På den ligger ”London” och ”Half a person” som b-sidor och det band som har ”råd” att ”ödsla” – eller snarare ”smycka” – en singel med sånt material på baksidan måste förstås vara världens bästa.
Å HÄR har ni då själva Spotifylistan.
Ni får den här med en liten dedikation i form av ett citat från b-sidan ”Rubber ring”:
”Don’t forget the songs
That made you cry
And the songs that saved your life”
En liten fotnot (eftersom det här ändå var ett sånt kort inlägg): inte alla b-sidor finns tyvärr tillgängliga på Spotify. ”The draize train” saknas till exempel. Och ”Is it really so strange” och ”I keep mine hidden” från ”Sheila take a bow” respektive ”Girlfiend in a coma”.
Och ”Some girls are bigger than others” som ligger med några gånger på slutet här ska egentligen vara i live-versioner. Man kan helt enkelt inte alltid få det precis som man vill.