Om Fred Astaire hade levt hade han fyllt 112 i dag. Och eftersom det är alldeles för lite av höga hattar, frackar (eller smoking? eller jackett? vad HETER det?), käppar och stepp nuförtiden så firar vi med lite Puttin On The Ritz med mannen i fråga. Om jag inte räknar helt knasigt är Fred hela 47 år här. Så smidig! Så lätt!
(och vad inspirerad man blir! Nu blir det jag som sätter mina söner i steppskola!)

Samma gäng.
Ny låt.
Nytt TV-program.

Men prydligare pop-perfektion står inte att finna den här sidan ”Drive my car”, typ.
Inte gröna kostymer med frågetecken på heller.

Vem bryr sig förresten om att man inte har några pengar när det finns popmusik?
”Cruel to be kind” har vi nog spisat här ett antal gånger redan men är det inte världens popdänga, så säg?
Borde vi inte spela den igen?
Snön smälter ju!
Å nån gång kommer väl plånboken att fyllas på igen.

Här är Basher himself, Nick Lowe, uppbackad av samtliga Rockpile-kamrater i ett Top of the pops-klipp.
Notera gärna Billy Bremner på elgitarr på Nicks vänstra sida.
Nästa gång du ser Bremner kan vara i Runemo byagård den 5 april då han spelar där med sitt Trouble boys.

Frisyen!
Kostymen!
Den där tråcklade sömmen i grenen…
Allt tyder på att det är vår!

Så här låter det alltid i mitt huvud när jag är ute å går å det är vår.

I know every crack in these dirty sidewalks of Långgatan (absolut!)
Where hustle’s the name of the game (???)
And nice guys get washed away like the snow and the rain (jodå, speciellt den raden)
There’s been a load of compromisin’ (tja)
On the road to my horizon (nja)
But I’m gonna be where the lights are shinin’ on me (absolutely!!!)

Vem vill inte rida ut i en stjärnbeströdd rodeo i det här vädret?
Å få små kort och brev från folk som man inte ens känner…

Take it away, Glen…

Det finns fler Stones i den här världen än den där Sly och än de där Rolling och än den där syskonduon Angus & Julia Stone, som spelar nån slags folk-bluesig singer/songwriter-rock. Vi har ju souldivan Angie Stone också. Men eftersom hennes bästa låt ”Wish I didn’t miss you” helt och hållet bygger på en O’Jays-sampling lyssnar vi på deras original i stället.

Här på Fredaxbloggen är vi minsann inga ”Backstabbers”.
Inte vi, inte.

Den 13 mars 1939 föddes Neil Sedaka, mannen vars stora hit väl ändå måste vara ”Oh! Carol”, som skrevs 1958. Och vet ni! Den handlar om hans high school-flickvän, Carole Klein – som nuförtiden är mer känd under Carole King, en riktig fredaxbloggfavorit.

Så vi grattar Neil Sedaka på 72-årsdagen med en lite raspig men ack så tjusig ”Oh! Carol”. Och en ung, rundkindad Neil.
Oh Neil!

Carole King har inte gjort någon låt som heter ”Oh! Neil” men däremot har hon själv sjungit en av hans andra hits, ”Breaking up is hard to do”. Men eftersom den inte finns på youtube får ni en annan Carole King-låt. Alldeles godtyckligt. Och alldeles underbart! Man blir alldeles glad.

Lite som Take that.
Fast väldigt mycket tvärt om: tjejer – som är svinbra.

Lykke Lis mästerliga ”Sadness is a blessing” gjorde det här till en girl group-eftermiddag.
Och sämre kan man ha det…

En annan stor händelse detta datum (i alla fall för en då fyraårig Elvis Presley) är att Vernon Presley 1939 just den sjätte februari släpptes ur fängelse där han suttit åtta månader för att fifflat med en check.

En inte alltför vågad gissning är väl att Elvis ryckte mor Gladys i förklädet och hojtade ett festligt ”That’s alright mama!” när Vernon kom inknallande genom dörren.

Som av en lycklig slump spelade Elvis just ”That’s alright mama” vid sin sensationella comeback special 1968.

Apropå filmmusik och apropå Quentin Tarantino som Torkel skrev om häromdagen – det går ju inte att undvika Pulp Fiction i det sammanhanget. Där har vi ett tajt soundtrack!

Och Dick Dale and the Del Tones tolkning av den grekiska 20-talslåten ”Misirlou” är ju filmens öppningslåt.
Videon från 1963 är både underhållande och förvirrande – de fyra tjommarna som står bakom själva huvudfiguren, Dick Dale, ser lagom uttråkade och borttappade ut till en början. Dick Dale fräser på (alldeles vänsterhänt) på sin (högersträngade) gitarr, trummisen ser dubbelt så gammal ut som de andra, plötsligt fyrar de där uttråkade tjommarna av skeva leenden, och tjejen i publiken twistar alldeles envetet loss hela låten igenom.

Alltså: fantastisk! (Även om min egna favorit från nämnda soundtrack är countrysvängiga ”Flowers on the wall” med The Statler Brothers)