Plötsligt händer det!!!
Alltså: man kan ju inte ha koll på allt, eller hur.
Jag var glad över att veta – och digga – om Eddie Hinton, men alltså… Don Nix.
Don Nix!!!!!!!!!!!!!!!!
Helvetes…

Vilken svart, vit, soulman.

Vilken vit, svart, sabla gurugubbe!

Gudibrallan…

Richard Hawley adderar på sprillans nya skivan ”Standing at the sky’s edge” ett gäng färger på sin redan formidabla palett.
Crooner-kostymen är undanstoppad för sprakande psykedelia och mer indie-betonad rock.

Det låter mer som hans tidigare grupp Longpigs alltså än den ”Sheffields Sinatra” som varit så förbaskat lätt att älska på i stort sett alla soloalbum.
Det är mer tuggmotstånd den här gången.

Richard Hawley är arg.
Men har melodisinnet i behåll.

Och ”Don’t stare at the sun” visar ju att han inte helt har övergett de där sirliga tongångarna.

Så här lät det hos Jools Holland alldeles nyss.

Dagar då jag är nästan helt ensam på övervåningen (förutom Mannen i Kentkännarrummet) öser jag på med sånt här så att rutorna – om det vore en tecknad serie – buktar.
Fint som snus.

Men jag är novis på området så jag vet inte vem man ska lyssna på.

Hon med det märkliga namnet, Kiri Te Kanawa (eller nåt sånt) kan sjunga hon också.

Från en tid när pop var pop.
På en skala från noll till tio: hur bra?
9,76?

I cyberspejs kan ingen höra dig svära.
Typ.

Så då bränner jag av ett ”fy fan vad jag gillar Rodney Crowell”.
Å vad kul att ”Kin: the songs of Rodney Crowell & Mary Karr” låter så bra.

Joe Henry har producerat.
Norah Jones, Lucinda Williams och Kris Kristofferson är med och sjunger.
Mary Karr är ”till vardags” är poet/skribent/författare. Skivan kommer i juni. Redan nu kan vi lyssna på Rodneys bästa bidrag.

Å Art Garfunkel också va?
För även om det är Paul Simon som prisas och – gång efter annan – bevisat att det var han som var det stora snillet i Simon & Garfunkel kan man inte backa från det faktum att Art Garfunkel gav Simons första låtar ett oöverträffat skimmer.

Och aldrig skimrade det vackrare än på ”The only living boy in New York”.
Stämmorna!!!
Va?
Stämmorna!!!

I dokumentären ”The harmony game” som svt visade för någon månad sedan (och som finns med som bonus-dvd i den remastrade utgåvan av ”Bridge over troubled water”) berättar producenten Roy Halee hur man fick till det där nästan överjordiskt maffiga soundet genom att Art och Paul sjöng stämmorna inne i studions echo chamber (öh…nån som har ett svenskt ord där?.
Det klippet hittar ni lite längre ner här.

Som sagt.
Pratar vi L-Å-T-S-K-R-I-V-A-R-E går det näppeligen att göra ett bättre val än Paul Simon.

Bob Dylan räknas så klart inte.

Han är liksom för stor för utmärkelser och sånt.

Mäh! Vi måste ju gratulera Paul Simon som får året Polarpris i musik.
Inte sedan Lady valde Lufsen eller de svarta tangenterna fick i hop det med de vita har ett bättre val gjorts.