Kristian Matsson, aka Tallest Man on Earth, släpper ett nytt album den 12 juni, ”There’s no leaving now”, och första smakprovet är den här singeln, ”1904″.

Den där maffiga karakteriska rösten och så lite elgitarr på det. Snyggt.

1999 släppte Will Oldham sitt sjätte album, ”I see a darkness”, vilket var det första albumet under hans alias Bonnie ”Prince” Billy. Där fanns tjusiga nedtonade titellåten ”I see a darkness” med, en låt som Johnny Cash året efter gjorde en cover på (och där var Bonnie/Will med och sjöng i bakgrunden).
Alldeles snart släpper Bonnie ”Prince” Billy en EP, med en ny version av låten.
Lite stompigare, lite klämmigare, och en lite knasig svartvit video med en yster Will.

Här är den förra versionen:

Och slutligen Johnny Cashs version:

Svenska duon jj släppte den 8 maj sin nya singel ”jj n° 4″. B-sidan på den heter ”Beautiful life” och är en fluffigt varm fin skapelse, åttitalssynthig och chillwave-ångande, som liksom ropar SOMMAR!

Vill ni bli lite kära? I så fall är det bra att titta nu. För Ben Howard går knappt att låta bli att bli lite kär i. En oförskämt ung (nyss fyllda 25) britt, singer/songwriter, med grym talang och röst och alltihop.

Här i en slags flash mob, han står där i godan ro med sitt band på en balkong och spelar in en video, tror han, då det dyker upp en stor skara fans. Fint och skickligt att fortsätta på samma briljant när det bara väller fram folk. Leendet! Ja, försök att undvika att känna kärlek, eller i alla fall stor sympati, för den gode Ben.

Första skivan, Every Kingdom, släpptes i september förra året.

Thomas Calder, en singer/songwriter från Brisbane, Australien, som verkar under namnet The trouble with temptation. Han har släppt ett par singlar, den senaste heter ”Someday soon” och ackompanjeras här av en lite lätt morbid video, regisserad av brorsan Josh Calder. Snygg, långsam och suggestiv indie-folk-rock, kan man kanske etikettera det med. Och så lite handklapp och harmonier. Tjusigt!

Munspel, alltså. Ett pyttelitet instrument, i princip bara en liten klump metall, som ensamt kan hjälpa alternativt stjälpa en låt. Ett instrument att stoppa i fickan! Ganska fantastiskt egentligen.

Det är omöjligt att glömma bort Neil Young och hans »Heart of gold« när man pratar munspel. Låten fanns med på Youngs fjärde soloalbum, »Harvest«, och ledde till hans riktigt stora genombrott.
Allt är bra med den – Youngs röst har aldrig låtit bättre, trummorna dunkar på snyggt, den svajigt snajdiga steelguitaren smeker örat, munspelet är utsökt.

Bruce Springsteens elfte studioalbum, »The ghost of Tom Joad«, innehåller en låt med samma namn. Det är en långsamt nertonad folksång, inspirerad av såväl Woody Guthrie som John Steinbecks roman »Vredens druvor«. Med ett ruskigt snyggt munspel och ett dystert men sagolikt vackert, anslag är det här en oförglömlig låt.

Vill man flippa ut lite så här på slutet kan man med fördel lyssna på Jethro Tull. Preproggig folkrock med massor av tvärflöjt. I »A song for Jeffrey« från debutskivan »This was« är munspelet med som rent riffinstrument i stället för i någon slags solopassage som är mer brukligt. Väldigt coolt! Extra lämpligt nu i vårbrukstider med tanke på att gruppen tog sitt namn efter mannen som uppfann såmaskinen.

Den 5 juni släpper Neil Young & Crazy Horse ett album med tolkningar av amerikanska folklåtar, skivan heter förstås ”Americana”. Den första låten som släpps är ”Oh Susannah”.

Och videon är ihopklippt av gamla arkivfilmer. Snyggt, snyggt!

Eftersom jag i dagens blaska har en liten låtkrönika med inte mindre än två (2) slarvfel i, sitter jag här med skammens djupa rodnad på kinderna och tänker att jag måste kompensera detta.

Det gör jag med fem Brisbane-pojkar, som tillsammans bildar gruppen Art of Sleeping. Låten heter ”Empty hands”. Enjoy. Och glöm bort slarvfelen. Tack.

Med våren kommer rastlösheten. Vintern har hållt en fången med hjälp av kyla, snö och en förlamande trötthet. Soffan har varit god nog, tankarna har hållit sig tröga, lugna och stilla.
Men nu spritter det lite, det rycker i benen, i ryggraden, i den del av hjärnan som ropar ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!”

Då ligger det nära till hands att plocka fram Perssons Pack och bröla med i »Fribacka väg« där det sjungs ”om du stannar kvar, slår fötterna rot”. Från deras allra bästa skiva »Äkta hjärtan«. Skivan som alltid finns med, vår efter vår.

Efter den uppviglande låten om att fly hembygden kan man ta och lugna ner sig lite med något oändligt vackert, nämligen James Blakes cover på Joni Mitchells »A case of you«. Så tjusigt ledsamt att man liksom stannar upp. James Blake gör vanligtvis någon slags dubstep/R’n’B, som lämnar åtminstone mig oberörd, men det här är något helt annat. Helt sagolikt tjusigt med vackert piano som det inte går attt tröttna på. Och rösten. Rösten!

Det där var något gammalt och något lånat, nu till något nytt (blått skippar vi), en finfin nyhet: Beach House, som fick sitt stora genombrott med tredje albumet »Teen dream« 2010, kommer med en ny och efterlängtad skiva, »Bloom«, i maj. Första singeln ut heter »Myth«. Det är i samma fåra som tidigare; drömskt, harmoniskt, möjligen mer poppigt nu. Och förstås Victoria Legrands pampigt sävliga röst.

Göteborgsbandet Happy Hands club släppte sin första singel i somras, sin första ep i vintras och nu i dagarna kommer debutalbumet Parking Lot.
Drömsk indierockpop, melankoli, svepande gitarrer, lite synthar. Det blir nog bra, det här.