Munspel, alltså. Ett pyttelitet instrument, i princip bara en liten klump metall, som ensamt kan hjälpa alternativt stjälpa en låt. Ett instrument att stoppa i fickan! Ganska fantastiskt egentligen.

Det är omöjligt att glömma bort Neil Young och hans »Heart of gold« när man pratar munspel. Låten fanns med på Youngs fjärde soloalbum, »Harvest«, och ledde till hans riktigt stora genombrott.
Allt är bra med den – Youngs röst har aldrig låtit bättre, trummorna dunkar på snyggt, den svajigt snajdiga steelguitaren smeker örat, munspelet är utsökt.

Bruce Springsteens elfte studioalbum, »The ghost of Tom Joad«, innehåller en låt med samma namn. Det är en långsamt nertonad folksång, inspirerad av såväl Woody Guthrie som John Steinbecks roman »Vredens druvor«. Med ett ruskigt snyggt munspel och ett dystert men sagolikt vackert, anslag är det här en oförglömlig låt.

Vill man flippa ut lite så här på slutet kan man med fördel lyssna på Jethro Tull. Preproggig folkrock med massor av tvärflöjt. I »A song for Jeffrey« från debutskivan »This was« är munspelet med som rent riffinstrument i stället för i någon slags solopassage som är mer brukligt. Väldigt coolt! Extra lämpligt nu i vårbrukstider med tanke på att gruppen tog sitt namn efter mannen som uppfann såmaskinen.

Med våren kommer rastlösheten. Vintern har hållt en fången med hjälp av kyla, snö och en förlamande trötthet. Soffan har varit god nog, tankarna har hållit sig tröga, lugna och stilla.
Men nu spritter det lite, det rycker i benen, i ryggraden, i den del av hjärnan som ropar ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!”

Då ligger det nära till hands att plocka fram Perssons Pack och bröla med i »Fribacka väg« där det sjungs ”om du stannar kvar, slår fötterna rot”. Från deras allra bästa skiva »Äkta hjärtan«. Skivan som alltid finns med, vår efter vår.

Efter den uppviglande låten om att fly hembygden kan man ta och lugna ner sig lite med något oändligt vackert, nämligen James Blakes cover på Joni Mitchells »A case of you«. Så tjusigt ledsamt att man liksom stannar upp. James Blake gör vanligtvis någon slags dubstep/R’n’B, som lämnar åtminstone mig oberörd, men det här är något helt annat. Helt sagolikt tjusigt med vackert piano som det inte går attt tröttna på. Och rösten. Rösten!

Det där var något gammalt och något lånat, nu till något nytt (blått skippar vi), en finfin nyhet: Beach House, som fick sitt stora genombrott med tredje albumet »Teen dream« 2010, kommer med en ny och efterlängtad skiva, »Bloom«, i maj. Första singeln ut heter »Myth«. Det är i samma fåra som tidigare; drömskt, harmoniskt, möjligen mer poppigt nu. Och förstås Victoria Legrands pampigt sävliga röst.

Det finns en tid för allt. Även för obskyr finsk musik. En gång hade jag en fäbless för just sådan – en fäbless som delvis sitter kvar. Den frodiga undergroundmusikrörelsen i Finland under sent 90-tal och tidigt 2000-tal var både progressiv och tuff, med mycket elektronika parat med surfmusik. Halvtokigt, brötigt och ofta jättecharmigt. Och liksom roligt och livsbejakande. Alla band verkade dessutom vara insyltade med varandra.

Aavikko är ett sådant band. Häpnadsväckande yster musik med både Kraftwerksinfluenser och spionfilmsdito.
Som en skenande cirkus med distade synth-trummor rullar instrumentala låten »Tyttöystävä« fram som på en våg av snyggt plastiga synthslingor. Avvikko (som för övrigt betyder öken) gav ut en skiva så sent som 2009 men det är de tidigare skivorna som är roligast.

Larry and the lefthanded släppte en fantastiskt bra skiva, Quantum Rider, 1998, full av släpig surfrockdisco med fläskiga basgångar. Låten »Dance me me« är ett litet dansant mästerverk. På den skivan följde en mängd vinylep:s med otroligt snygga omslag. När gitarristen hoppade av bytte gruppen namn till And the lefthanded. Det är finsk humor, det.

Ett par medlemmar från Larry and the lefthanded bildade sedan Op:l bastards, som med ett svulstigt anslag spelar någon slags elektronisk krautrock med feta rytmer. Lite lagom suggestivt. Maffiga »Scorpius« dånar på så att man nästan blir sugen på att anordna ett rave i hälsingeskogarna.

I samma takt som Ryan Air släpper sina syndigt snorbilliga biljetter till Storbritannnien ökar lusten att åka dit. Man vill leta upp någon avsides pub, sitta där och gona sig i värmen, gå på skotsk-rutig heltäckningsmatta som tjippar lite av spilld öl, dricka en pint och bli kallad darling, lyssna på något skramligt liveband och äta en sunday roast. Och om man nu får drömma, kan man väl drömma om liveakter man gärna skulle råka på där.

Billy Bragg – vilken lycka det vore att ramla på honom! (ja, Bohjort råkade ju faktiskt göra detta nyligen men det låtsas jag inte om eftersom det ger mig akut avundsjuka.) Med skramlig gitarr på magen å näven i luften skulle han med sin omisskännliga röst och dialekt sjunga sin »A new England«, kanske en av världens allra bästa låtar.

Blott 21 år gammal slog Londonkillen Jamie T 2007 genom med albumet »Panic Prevention«, som han med rätta hyllades för. Svårbeskrivlig musik, som en slags smart och stökig mix av punk, ska, hip hop och pop. Både brötigt, fint och svängigt, även i favoritlåten »Calm down dearest« som bakom svängigheten är både vacker och en aning sorglig.

The Clash är av uppenbara skäl för mycket att hoppas på att se live. Men jag nöjer mig med ett band som låter ungefär likadant. Kanadensiska reggae/skabandet Bedouin Soundclash låter alltså lite Clashigt, i alla fall i hitten »Mountain top«. Eller för all del som ett Rancid som har saktat ner.

I dag hade jag tänkt att det skulle handla om fransk musik. Ni vet – det passar ju så bra ihop med solsken och vårkänslor. Som små frasigt smöriga croissanter skulle de franska örhängena rada upp sig i spalterna, glida in med dragspel och allt. Men nu går det inte alltid som man har tänkt sig – den franska inspirationen vägrar infinna sig och som alltid i stunder av tvivel vänder jag mig åt ett mer välbekant håll: skägg- och banjohållet.

Trampled by turtles är ett femmannaband från Minnesota med fem skivor på CV:t. Med bluegrasssättning spelar de rasande snabb och folkig rock, med en sån skenande spelglädje att man baxnar en aning.
»Wait so long« från senaste skivan Palomino är alldeles underbar.

Old Crow Medicine Show från Nashville spelar också någon slags bluegrass/altcountry. Deras största hit »Wagon Wheel« från 2004 är en omgörning/cover på en ofärdig Bob Dylan-låt. Livsfarligt medryckande refräng som tar sig in i huvudet och stannar där. Var man inte sugen på att emigrera till USA innan, så blir man lätt det av den här låten. Hjärntvätt, rentav!

Houndmouth är ett ungt band från Indiana och Kentucky, som själva säger sig spela folkrock. Och det gör de, med en liten poptwist. Det här doftar The Band, sjuttiotalsamericana med orgel, gitarr och vispiga Levon Helm-trummor. Två sångare, en kille och en tjej, sjunger alldeles fantastiska harmonier ihop.
Första singeln »Penitentiary« visar att det här är ett band att hålla koll på.

Så plötsligt är det nästan april (här är glaset halvfullt minsann!) och man orkar vrida upp öronen lite och fånga upp lite nytt å fräscht.

Som Willis Earl Beal – ett namn värt att notera. Killen, en 27-årig singer/songwriter/poet/konstnär från Chicago, är alldeles nysignad på skivbolaget XL Recordings, bor med sin mormor och har ingen dator. Han har nått en publik genom att dela ut flyers om sig själv och sin musik. Nu ska hans tidigare utgivna skiva återutges av storbolaget. Willis Earl Beal besitter en djupt soulig röst och växlar mellan olika genrer, men det mesta låter ändå souligt, fylligt, bluesigt, sydstatsfolkigt. På singeln »Take me away« vibrerar hans röst väldigt tjusigt över ett rått, slött trumkomp. Fascinerande snyggt.

Ett annat namn som redan är på väg att nå ut till en bredare massa är Michael Kiwanuka, toppnamn på BBCs ”Sound of 2012”-lista. Kiwanuka är en 24-årig britt med snäll soulröst. Lika snäll låter gitarren som Michael Kiwanuka smeker fram milda toner ur. »Home again« är nyaste singeln från skivan som släpps i slutet av mars. Släng en blick åt höger, där breder ju karln i fråga ut sig över en helsida!

Och så avslutar vi väl med lite hamrande pianostomp? Marvelous Toy är ett fyrmannaband från Los Angeles som har funnits i några år. Första fullängdaren släpptes nu i januari och innehåller den alldeles utmärkta och uppryckande »There’s a red light above me«. Xylofon, driven sång i lite Dylansk anda. Och det där pianot! Ett piano att bli kär i! Som en smäck, I tell you!

Januarigeggan, denna erbarmliga tid då tröttman står som ett moln kring skallen på en, då plånboken är tom och den gamla kvarglömda julskinkestumpen ligger och skäms i kylskåpet. Vad ska man tro, vad ska man tänka, vad ska man orka? Ta till sig ny musik? Knappast. I stället vänder man sig till det redan välbekanta, i mitt fall The Beatles. Dessutom så strålande lyckligt sammanfallande med två barn som plötsligt visar ett uppblossande intresse för nämnda grupp. Och vilken är egentligen den smartaste ingången, hur lurar man in andra människor i Beatlesfällan så att de blir fast för alltid?

»The continuing story of Bungalow Bill« är en fantastisk låt, de flesta gillar den nästan vid första lyssningen. Tempoväxlingar, en Ringo i högform bakom trummorna, flamencogitarr… den innehåller allt! Och Yoko Ono är med och ylar! Låten driver rätt hårt med en amerikansk yngling som befann sig i Indien samtidigt som The Beatles, och som avbröt yogan för att gå ut och skjuta tigrar.

»Yellow Submarine« – jamen förstås. Den må vara lite uttjatad, men ändå, vem kan låta bli att gilla en låt om en gul u-båt? Låten skrevs av Paul McCartney, direkt tänkt att passa Ringos röst. Lite lagom obskyr text och en lättilllgänglig melodi gör det här till något av en barnvisa, med roliga ljudeffekter och havsbrus.

»All you need is love« – en riktig propagandalåt, med ett budskap som inte går att misstolka. Inleds med körer och en tjusig celloslinga. Mäktig refräng, snyggt blås och stråkar. Barnen älskar’t!

Löjligt varma november sa svisch och nu är det lite bråda tider att sno ihop julstämningen, fixa tomteskägget, koka knäcken och hitta julklappar. Lite panik inför det sistnämnda, kanske? Ta det lugnt. Skaffa tio av årets bästa skivor, blunda, blanda och ge – samtliga är så bra att de passar vilken mottagare som helst.

Bon Iver – »Bon Iver«: melankoliskt och så makalöst vackert att man liksom stannar upp.

The Vaccines – »What did you expect from the Vaccines?«: Energisk, brittisk rock med 80-talsvibbar. Låten »Wetsuit« kan vara en av årets allra bästa.

Lykke Li – »Wounded Rhymes«: Sveriges kanske coolaste artist bjuder på trollbindande, suggestiv och snygg musik. Svulstigt och pampigt.

Youth lagoon – »The year of hibernation«: En 22-åring från Idaho dök upp med ett strålande bra debutalbum. Drömskt, vackert, storslaget.

Grouplove – »Never trust a happy song«: Fem amerikaner lärde känna varandra på Kreta och kärlek uppstod – Grouplove bildades. Ur det samarbetet sprang en av årets allra bästa skivor. Lite pop, lite nittiotalsgrunge, lite punk. Så ystert att man måste hålla i sig!

Fleet Foxes – »Helplessness blues«: Fleet Foxes kan hållas delansvariga för den flanell- och skäggbestrukna folkmusiksvåg som drog i gång i och med deras första skiva 2008. Andra skivan visade sig vara minst lika bra. Lite tyngre, lite djupare och med ännu mer plats för Robin Pecknolds magnifika röst och texter.

Jonathan Johansson – »Klagomuren«: Tunga texter och andlöst vacker sång på skir skånska som svävar över synthar och diverse knorriga ljud är en kombination som är lätt att älska.

Deportees – »Islands and Shores«: Titelspåret inleder skivan på ett tämligen storslaget vis med en basgång i fin Joy Division-anda. Snyggt. Främst Peder Stenbergs på en gång väldigt starka och samtidigt lite tvekande sång.

Adele – »21«: Hitlåtarna radar upp sig på brittiska Adeles andra fullängdare. Rösten! Soulkänslan! Magnifico! Henne ska vi ha!

The Cults – »The Cults«: Massiva hittarna »Abducted« och »Go outside« är både sockersöta och bitterljuva och extremt mycket 2011 samtidigt som femtiotalsreferenserna är oundvikliga.

Musiken som man gillade som 20-åring sitter oftast kvar. Det blir tydligt nu, när Henric de la Cour – frontman i nittiotalsgruppen Yvonne, och senare i Strip Music – släpper sin första skiva under eget namn. Yvonne var ett av mina favoritband på 90-talet, med sitt ångestridna Joy Division-sound, och därför spelar det ingen roll att han nu i videon till singeln »Dracula« står och sjunger rakt in i kameran med en massa blod inkletat lite överallt. Det borde vara lite pinsamt, lite för naket, för mycket posör, men på grund den lilla hjälteglorian sväljer jag det med hull och hår. Och det ÄR bra. Tror jag? Yvonnes största hit var »Modern love« från 1997. Malande gitarrer och riktigt poppigt, för att vara Yvonne.

Broder Daniels stora hit »I’ll be gone« var med på soundtracket till »Fucking Åmål« och är kort sagt en riktig rockklassiker, långt från hur bandets första skivor lät. Inledningen är bland de bättre; gitarrdist och ett YEAH! och sen drar det i gång. En massa ångest och en massa rock och hela nittiotalsindierockprylen på 3,36 minuter. Absolut bandets bästa låt. Och Håkan Hellström på bas!

Kent, omhuldade och älskade och nästan helgonförklarade, lät lite annorlunda på 90-talet jämfört med nu. Mycket typiska nittiotalsgitarrer. En väldigt välartikulerad Jocke Berg som sjöng ut lite mer. Låten »Istället för ljud« från skiva nummer två är bland de bästa, med de där yliga gitarrerna och lite lagom pretentiös text. Och lite lätt snuskig.

Just som jag satt och funderade över vad man kan lyssna på som substitut i väntan på något nytt från högt älskade altcountry-bluegrass-rockarna i Mumford & Sons, dyker det faktiskt upp en ny låt med nämnda grupp. Och det är en lite ängslig lyssning – går det att matcha första skivan? Låten heter »Ghosts that we know« och spelades första gången på en radiostation i Philadelphia i tisdags. Och jo, det låter lika bra som tidigare, med Marcus Mumfords trängtande stämma, en låt som börjar försiktigt men intensifieras med snygg gitarr och plockande banjo och det väldigt karakteristiska Mumford & Sons-soundet. Fint. Nu kan man vila tryggt igen i förvissningen att det nog blir bra, det här.

Och kanske lite mer smekande vacker folkpop? Ja tack! Air Review, ett band från Dallas, har det surrats om sen i våras, då låten »America’s son« kom. Den börjar alldeles finstämt som en psalm med lite piano och roliga trummor och en skir röst, sen läggs det på mer och mer; en snygg och trallig liten banjoslinga, något som skulle kunna vara en klarinett och fina harmonier. Kan man säga att en låt är varm? I så fall är det ordet som stämmer här. En varm låt.

Svenska systrarna i First Aid Kit är på väg att bli riktigt, riktigt stora. Nästa skiva, producerad av Mike Mogis, kommer i januari, och första singeln »The lion’s roar« är så fantastiskt snygg och ståtlig att gåshuden kommer som ett brev på posten. Amerikansk sextiotalsfolkpop, med magiska röster i fulländad stämsång.