Bioaktuella finska nazisatiren »Iron sky« lånar så friskt från »Dr Strangelove eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben« att en förnyad bekantskap med Stanley Kubricks övning i kallakrigskatharsis, två år efter Kubakrisen, blir oundviklig.
Och även om jag alltid mest förknippat den med Sterling Haydens kallsvettiga brigadgeneral Jack Ripper (nervositeten hos skådespelaren, som inte filmat på fyra år, var uppenbarligen äkta vara; Kubrick lär ha ljugit om att man bara repeterade, utan film i kameran) är förstås Peter Sellers trippelroll som kapten, president och galen tysk vetenskapsman en filmhistorisk milstolpe.

I motsats till alltför många kollegor visste Kubrick att nyttja Sellers komiska geni till något mer än enbart virtuoseri. Några år tidigare hade han lockat ur Sellers en bokstavligen otäckt rolig biroll som Clare Quilty mot James Masons professor Humbert Humbert i »Lolita«, efter Nabokovs roman. Pingpongscenen dem emellan är nästan plågsamt oförglömlig.

Den kombination av sällsam ärelystnad och privata demoner som i backspegeln får Sellers karriär att likna alltför glest utspridda, gudomligt inspirerade ögonblick i en oändlig räcka bagateller, gestaltas kongenialt metafilmiskt i Stephen Hopkins »The life and death of Peter Sellers«. En självlysande Geoffrey Rush gör neurotikern som från de tidiga radioåren, över Rosa Panter-succéer och fram till karaktärstitelrollen i Hal Ashbys »Välkommen Mr. Chance!« (1979), ständigt krävde mer av allt: framgång, pengar, kvinnor.
Men också de konstnärliga utmaningar filmvärlden aldrig ville erbjuda.

Tusen och åter tusen manliga filmregissörer som genom kameraobjektivet gjort kvinnan till sitt alldeles egna objekt. Om den manliga blicken i filmhistorien kunde skrivas spaltmil.

När Pedro Almodovars »The skin I live in« nu släpps på dvd kan vi i alla fall hålla studiecirkel kring tre filmer där manliga regissörer åtminstone vidkänner och problematiserar könsmaktsordningen.
I sin bästa film på länge driver den spanske regissören saken – bokstavligen! – så långt att vi måste vakta tungan för att inte röja gåtan. Så låt oss nöja oss med att säga att Antonio Banderas gör en svårslaget galen vetenskapsman i en b-filmsintrig som, i den konstnärliga stilisering av färg, dekor och bildkomposition som är Almodovars alldeles egna kännemärke, blir ett lika infernaliskt som utmanande mästerverk.

Självklart blinkar filmen också till Alfred Hitchcocks »Studie i brott/Vertigo«, där gamle hedersknyffeln James Stewart bygger om Kim Novak efter eget tycke och smak. Otäckt, men som alltid hos Hitchcock också gruvligt underhållande, med lager på lager av svårtolkad sexualpsykologi.

Patrice Lecontes »Hårfrisörskans make« lockar in oss i mörkret med hjälp av en på ytan förrädiskt rar kärlekshistoria. Jean Rocheforts vänligt fåraktiga leende när han äntligen hittar ett objekt (Anna Galiena) för drömmen om att gifta sig med en hårfrisörska, gör oss värnlösa när tumskruvarna omärkligt dras åt och våra romantiska föreställningar om den allt uppslukande kärleken får sig en rejäl käftsmäll.
Oavsett herrar regissörers egen kvinnosyn, ger de oss verktyg att börja tänka.

Ständigt denna fot i klaveret. När man som den trognaste och mest förlåtande av beundrare, för en gångs skull framför viss kritik mot de alltför breda och liksom motståndslösa penseldragen i »Midnatt i Paris« (2011), blir filmen förstås Woody Allens största publikframgång på decennier.
Å andra sidan är det kanske den succén som ligger bakom att större delen av Allens väldiga produktion äntligen görs tillgänglig på dvd.
För nog är det på tiden att vi får chansen att se pärlorna från den nu 77-årige regissörens de gyllne 80- och 90-tal. Som precis nysläppta »Dur och moll«. Den infernaliskt fabulerade historieskrivningen om påhittade jazzgitarristen Emmet Ray (komplett med inklippta kommentarer från vanligtvis pålitliga jazzkännare som Nat Hentoff). Sean Penn, av alla, spelar underbar dårkomedi i rollen som artisten som är lika stor som konstnär (enligt egen utsaga tvåa efter Django Reinhardt) som han är liten som människa. Samantha Morton är oförglömlig som stumma flickvännen Hattie. Fantastisk musik, förstås.

Än fler toner bjuder Allen på i musikalen »Alla säger I love you«, där skådespelare som Edward Norton, Tim Roth och Goldie Hawn först när kontrakten var påskrivna, fick veta att de förväntades sjunga gamla Tin Pan Alley-örhängen. Regissören själv klämmer faktiskt ur sig en halv refräng i en av sina allra muntraste och mest generösa komedier.

Konstnärsmyten får sig ytterligare en känga i »Kulregn över Broadway«, där John Cusacks självgode och uppblåste dramatiker får se sig övertrumfad inom sitt eget gebit av Chazz Palminteris illitterate gangstergorilla.

Som europé förvånas man ibland över amerikanska vänsterväljares reservationslösa tilltro till att en Clinton eller Obama ska förmå frälsa världen. Obamas valseger för tre år sen fick George Clooney att skrinlägga planerna på att filma »Maktens män«. I dag känns berättelsen om hur makt korrumperar alla i sin närhet, uppenbarligen relevant igen.
Även om vi tycker oss ha hört den förut, engageras vi av de perfekt tillsatt birollerna: Philip Seymor Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei, Jeffrey Wright. Inte minst mr Clooney själv, som valkampanjande guvernör, spelar i en nyckelscen skjortan av unge huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling.

Att politik på högsta nivå handlar om konsten att hantera (läs dupera) media, är själva utgångspunkten när den brittiska tv-serien ”Trist herr minister” blåses upp till ”In the loop” på bio. Med regeringen Blairs anslutning till USA:s Irakkrig som historisk bakgrund, blir Armando Iannuccis verbala våldsamheter i överljudshastighet utmattande roliga i munnen på Peter Capaldis vesslelike pressekreterare, Tom Hollanders ordsnubblande biståndsminister och James Gandolfinis amerikanske general. I amerikansk tv skulle den svordomsmättade dialogen sannolikt förvandlas till ett enda utdraget pip.

För den som vid det laget har några illusioner kvar, återstår ju alltid Ron Howards fåtöljthriller ”Frost/Nixon”. Peter Morgans manus snurrar helt kring den brittiske pratshowkungens tv-intervju med den avsatte amerikanske presidenten. Skådespeleri på högsta nivå när Michael Sheens David försöker förmå Frank Langellas Tricky Dick att erkänna sin skuld i Watergateskandalen.

Med det komiska kammarspelet »Carnage« visar en 78-årig Roman Polanski just nu på bio att han alltjämt har det i fingrarna. Än starkare bevisade han det häromåret i »The Ghost writer«, den Hitchcockskt täta konspirationsthrillern med sina associationer till Tony Blairs knäfall inför USAs krigshetsarpolitik. Särdeles välspelat av Pierce Brosnan som playboypolitiker, Olivia Williams som sviken hustru, Kim Cattrall (från »Sex and the city«) som sekreterare, Ewan McGregor som spökskrivaren.
Så många av Polanskis tidiga filmer, innan han flydde 1974 Hollywood och USA efter att ha lägrat en 14-åring, blev lika stora favoriter hos den breda publiken som hos kritikerna: »Repulsion«, »Vampyrernas natt«, »Rosemarys baby« och naturligtvis »Chinatown«.

Mindre etablerade i publikminnet är nog de två rejält skruvade pärlorna »Djävulsk gisslan« (också känd under originaltiteln »Cul-de-sac«) och »Hyresgästen«. Kusliga så det förslår, men kanske mest skrattretande ändå.
I den förstnämnda får ett ytterst omaka par ofrivilligt besök i sitt avlägset liggande hus av två gangsters. Jack McGowran, Donald Pleasence och Lionel Stander briljerar i en bedårande svart komedi med klara drag av Beckett.

I »Hyresgästen«, Polanskis första film efter den påtvingade återkomsten till Europa, spelar regissören själv titelrollen, en ung man som bokstavligen drivs till vanvett av sina grannar (bland andra Melvyn Douglas och Shelley Winters) i ett ruffigt hyreshus i Paris. Slutet är av det mer överraskande, gåtfulla och svårförglömliga slaget.
Med alla sina privata maror i bagaget roar Polanski genom att oroa.

I sin i dagarna utkomna självbiografi »Döden är ett obekräftat rykte« beskriver regissören Emir Kusturica mångordigt hur han under filmstudieåren i Prag gång på gång råkade sova sig igenom Federico Fellinis »Amarcord« (1973). En film som när han väl sett den ”blev den måttstock med vilken jag jämförde allt som jag själv åstadkom som filmare”.

Och nog hittar vi åtskilligt av både Fellinis myllrande frodighet och fräcka självmedvetenhet i såväl Guldpalmvinnarna »I zigenarnas tid« och »Underground«, som »Svart katt vit katt«. Om de två omgivande kan ses som tämligen romantiserade – och i fallet »Svart katt vit katt« oförblommerat publikfriande – hyllningar till den zigenarkultur den unge Emir hade nästgårds under uppväxten i Sarajevo, är »Underground« en betydligt mer komplex, för att inte säga ogenomtränglig – och politiskt kontroversiell – betraktelse över Balkankrigets ödeläggelse av Jugoslavien. Den i sammanhanget förödande machokulturen ges en oförglömlig gestaltning när en av kombattanterna befaller sin privata blåsorkester att följa med ut från festen när han ska slå en drill i gräset.

Gemensamt äger filmerna hur som helst en närmast karusellartad bildglädje och mustighet, parad med en hälsosam distans till realismens bojor.

Sen kan vi bara beklaga att Kusturicas kanske allra bästa filmer, debuten »Kommer du ihåg Dolly Bell« (1981) och »När pappa var borta…« (1985), inte tycks finnas i dvd-distribution. Avgjort mindre Cirkus Fellini här. Istället det slags lika milt som listigt ironiska tonfall vi under kalla krigets dagar lärde oss förknippa med film från Östeuropa.

Vid fyllda 81 är Clint Eastwood aktuell med »J. Edgar«, om den maktlystne Hoovers nästan femtio år som FBI-chef. Ett gott skäl att återvända till ett av regissörens tidigare försök att fästa en legend på filmremsan. Precis som Eastwood själv var John Huston en särdeles flitig regissör, med en karriär som sträckte sig från 1941 års »Riddarfalken från Malta« till den väl så imponerande »Minnen av lycka« 1987. Däremellan tvang en sällsam aptit på livets goda inte sällan fram undermåliga beställningskompromisser.

I filmatiseringen av »Vit jägare, svart hjärta«, Peter Viertels roman om sina upplevelser som manusförfattare till »Afrikas drottning«, väljer Eastwood häpnadsväckande nog att själv spela – och faktiskt imitera – en lätt maskerad Huston. Den som någon gång skymtat den senares stora gester och varggrin (kanske från rollen som den kuslige Noah Cross i Roman Polanskis »Chinatown«, 1974) förstår att det är en roll långt ifrån Eastwoods vanliga kisande sammanbitenhet. Resultatet är måhända mer rörande än lyckat i en märkvärdigt gammaldags film, som likväl lyckas formulera träffsäkra beskheter kring machomän och deras imperialistiska storviltjaktsfantasier.

»Afrikas drottning« blev ju också en klassiker, med Humphrey Bogart och Katharine Hepburn på toppen av respektive förmåga.

Precis som Bogart visste John Huston förvisso en del om sprit. Med god hjälp av en glänsande Albert Finney i huvudrollen som alkoholindränkt brittisk konsul i Mexiko vid andra världskrigets utbrott, förvaltade han framgångsrikt det existentiella dramat från Malcolm Lowrys roman »Under vulkanen«.

Medan vi ännu brottas med att lära oss skriva rätt årtal, kan vi trösta oss med tre thrillers som på olika sätt ställer tidsuppfattningen på ända.

Således försöker Denzel Washington, i Tony Scotts »Déjà vu«, förhindra ett terroristdåd som redan har inträffat. Till filmens förtjänster hör att den gömmer sina skrattretande kvasivetenskapliga förklaringar (övervakningssatelliter, datakraft plus lämpliga doser Einsteineri) i en rapp och munter munhuggardialog. Istället för att förolämpa vår intelligens bjuder filmen in oss att leka med i knaserierna. En biljakt i två parallella tidszoner utgör kulmen i en Jerry Bruckheimer-bullrig men smart underhållning.

Full koncentration från första bildrutan kräver Christopher Nolans lek med drömvärlden och det undermedvetna i »Inception«. Leonardo DiCaprio spelar industrispionen som stjäl idéer och information från själva urkällan, höjdardirektörernas hjärnor. Nolans berättartekniska överdåd håller vårt kritiska sinne i schack under en hisnande färd genom en labyrint av drömmar inuti drömmar inuti drömmar – där de olika medvetandenivåerna alla har sina egna tidsbegrepp.

Duncan Jones väljer en annan metod för att komma undan med sin väl så vrickade intrig. Förser oss med ett så fascinerande persongalleri (framför allt Vera Farmiga och Jeffrey Wright) att vi glatt köper galenskapen när Jake Gyllenhaal, med hjälp av datorprogrammet ”Source code”, gång på gång förväntas återvända till samma uppvaknande på Chicagos pendeltåg, där han har åtta minuter på sig att hitta en utplacerad bomb.
Filmmediet har en unik möjlighet att laborera med just tiden. Kul när den gör det.

Och så har vi förstås de obemärkta. De nästan glömda produkterna från Hollywoods löpande band. Inte sällan utstansade efter standardmall, men räddade av de inblandades känsla för hantverket. För obetydliga för att bli snackisar eller nå kultstatus, förvandlas de till sovande agenter i ens bakhuvud; flimrar av och till förbi som diffusa men trivsamma minnen.

Kan man tänka sig något tröttare och mer nött än ännu en Bond-parodi? Peter Segals »Get Smart« plockar upp en gammal tv-serie från 60-talet, ursprungligen skapad av Mel Brooks och Buck Henry. Steve Carell hittar den perfekta tonen när han kryddar agent 86, Maxwell Smarts fårskallighet med en nypa självrättfärdig ilska. Anne Hathaway och Alan Arkin understöder. Tramsigt, välslipat och kul.

Skräckfilmsveteranen Wes Craven bryter alla vanor i kammarspelsthrillern »Red eye«. Låter kameran vila nästan oavlåtligt på två flygpassagerare, snyggt spelade av Rachel McAdams och Cillian Murphy. Finliret i det slutna rummets inramning känns som klassisk filmspänning, nästan bortglömd i våra dagar. Då överser man gärna med intrigens idiotiska grundförutsättningar.

Innan han hamnade på storbudgetfilmernas A-lista med »Pirates of the Caribbean«, gjorde regissören Gore Verbinski en udda komedipärla, vars handling i efterhand känns omöjlig att erinra sig. Det man minns är det uppsluppna skådespeleriet av Julia Roberts och Brad Pitt som ständigt grälande makar. Sen är det någonting med en mytomspunnen pistol som gett filmen dess namn och en ovanlig yrkesmördare, spelad med bravur av James Gandolfini, mr Tony Soprano. En utsökt berättad och mycket rolig nullitet.

Alla vet bäst om skolan utom de som jobbar där. Kanske den franske högstadieläraren Francois Begaudeau hade den insikten i bakhuvudet när han skrev en bok om sitt arbete på en invandrartät Parisisk förortsskola. Begaudeau spelar också själv huvudrollen i Laurent Cantets Guldpalmsvinnande filmatisering. »Mellan väggarna« utspelar sig till största delen i klassrumsvardagen – och blir oändligt spännande. En film som visar upp skolan som den komplexa värld den är. Som vägrar förfalla till enkla lösningar eller hänge sig åt det slags rubrikvänliga politiska populism vi dagligen matas med.

Förenklingarna har lika liten plats i en annan fransk skolfilm, »Att vara och ha«, Nicolas Philiberts livskloka och hjärtevärmande dokumentär om ett läsår i en helt annan miljö: En liten byskola på den franska landsbygden. Vi följer skolans ende lärare, den hängivne George Lopez och hans lågstadieelever, samt deras föräldrar. Allt inramat av frusna bilder av landskapets förändringar genom årstiderna.

Det är förstås omöjligt att kombinera orden Frankrike, film och skola utan att, med en klump i magen, minnas skolscenerna i Francois Truffauts sensationella debut »De 400 slagen«. Ett av de första numren i den nya franska vågen och en klassiker att se, och se om, också av många andra skäl.
Kanhända skulle ett studium av ovanstående kunna få bort de värsta korpralsvulgariteterna från vår svenska skoldebatt. Eller åtminstone få den sedan fem år ansvarige ministern att fundera över varför, som vi kunde läsa i tidningarna i måndags, antalet sökande till lärarutbildningarna fortsätter att minska.