Å den färgade gentlemannen som satt där i det förra klippet och såg så nöjd och förtjust ut var alltså blueslegenden Furry Lewis.
Som ju kunde han också.
Som hade koll på hur man fick ljud i en gitarr…

Plötsligt händer det!!!
Alltså: man kan ju inte ha koll på allt, eller hur.
Jag var glad över att veta – och digga – om Eddie Hinton, men alltså… Don Nix.
Don Nix!!!!!!!!!!!!!!!!
Helvetes…

Vilken svart, vit, soulman.

Vilken vit, svart, sabla gurugubbe!

Gudibrallan…

Kristian Matsson, aka Tallest Man on Earth, släpper ett nytt album den 12 juni, ”There’s no leaving now”, och första smakprovet är den här singeln, ”1904″.

Den där maffiga karakteriska rösten och så lite elgitarr på det. Snyggt.

1999 släppte Will Oldham sitt sjätte album, ”I see a darkness”, vilket var det första albumet under hans alias Bonnie ”Prince” Billy. Där fanns tjusiga nedtonade titellåten ”I see a darkness” med, en låt som Johnny Cash året efter gjorde en cover på (och där var Bonnie/Will med och sjöng i bakgrunden).
Alldeles snart släpper Bonnie ”Prince” Billy en EP, med en ny version av låten.
Lite stompigare, lite klämmigare, och en lite knasig svartvit video med en yster Will.

Här är den förra versionen:

Och slutligen Johnny Cashs version:

Svenska duon jj släppte den 8 maj sin nya singel ”jj n° 4″. B-sidan på den heter ”Beautiful life” och är en fluffigt varm fin skapelse, åttitalssynthig och chillwave-ångande, som liksom ropar SOMMAR!

Vill ni bli lite kära? I så fall är det bra att titta nu. För Ben Howard går knappt att låta bli att bli lite kär i. En oförskämt ung (nyss fyllda 25) britt, singer/songwriter, med grym talang och röst och alltihop.

Här i en slags flash mob, han står där i godan ro med sitt band på en balkong och spelar in en video, tror han, då det dyker upp en stor skara fans. Fint och skickligt att fortsätta på samma briljant när det bara väller fram folk. Leendet! Ja, försök att undvika att känna kärlek, eller i alla fall stor sympati, för den gode Ben.

Första skivan, Every Kingdom, släpptes i september förra året.

Thomas Calder, en singer/songwriter från Brisbane, Australien, som verkar under namnet The trouble with temptation. Han har släppt ett par singlar, den senaste heter ”Someday soon” och ackompanjeras här av en lite lätt morbid video, regisserad av brorsan Josh Calder. Snygg, långsam och suggestiv indie-folk-rock, kan man kanske etikettera det med. Och så lite handklapp och harmonier. Tjusigt!

Richard Hawley adderar på sprillans nya skivan ”Standing at the sky’s edge” ett gäng färger på sin redan formidabla palett.
Crooner-kostymen är undanstoppad för sprakande psykedelia och mer indie-betonad rock.

Det låter mer som hans tidigare grupp Longpigs alltså än den ”Sheffields Sinatra” som varit så förbaskat lätt att älska på i stort sett alla soloalbum.
Det är mer tuggmotstånd den här gången.

Richard Hawley är arg.
Men har melodisinnet i behåll.

Och ”Don’t stare at the sun” visar ju att han inte helt har övergett de där sirliga tongångarna.

Så här lät det hos Jools Holland alldeles nyss.

Snooze-knappen är en man. I trikåer. Som kråmar sig i motljus. Ett stort fat med gratäng i famnen. Lite mystisk. Snooze-knappen är lockande utan att man för den delen känner sig helt bekväm med den.
Snooze-knappen är också som ett sånt där sms-lån. Underbar för stunden. Men man kan vara säker på att man får ta skiten i efterhand, liksom.
Till den dagen dom uppfinner en snooze-knapp som verkligen stannar tiden varje gång man trycker på den kommer jag faktiskt att bojkotta den och i stället sova över.
OM nu dom här mornarna tycker att dom är så väldigt viktiga att dom inte kan vänta på mig, så varför ska jag offra mig? Är inte klockan 06.30 när jag trycker på snooze-knappen för sjätte gången så varför finns den överhuvudtaget där?

Och namnet då? Va! Detta oomkullrunkeliga ”Snooze”. Vad är det för nys?
Det låter som nån indian som står å huttrar i ett kargt bergspass och blir förhandlad med av blekansikten: ”Du, örrö, Rykiga Bävern – kom hit så får vi prata med dig. Du får lite grejer av oss.., eller…öh…vi tar lite grejer av dig åsså får du eldvatten.”
”Nej, jag vill ha som han, den stora bleka mannen från norr. Han från andra sidan stora vattnet – där dom spelar med krokig pinne och fångat den nedåtgående skymningssolen i liten boll. Jag vill puta med läppen. Jag vill ha… snoooooooze.”
Å helt fel ute är jag antagligen inte. Namnet Geronimo – den kanske störste indiankrigaren genom tiderna – betyder nämligen på apachernas språk ”Han som gäspar”.
Geronimo var således stolt, listig, grym och… trött?
Jag kväver en gäspning, letar en kaktus att suga på och inser att jag är nåt på spåren när jag i Peter Glas biografi läser partiet där det talas om de övernaturliga krafter Geronimo sägs ha besuttit. När han för typ hundrade gången hade fritagit delar av sitt folk och flydde genom natten med mexikaner i hasorna förlängde han – precis innan gryningen – dygnet med några timmar för att kunna dra nytta av mörkret.
Fatta vad han skulle kunna göra med en snooze-knapp.

Polarpriset gick i veckan till Paul Simon. Inte ens Randy Newman vore en värdigare pristagare (Bob Dylan är – som väl alla förstår – för stor för priser och sånt, han är liksom ett grundämne, typ…för musiken vad syre är för allt liv).
Men med låtar som »American tune«, »Bridge over troubled waters«, »The boxer«, »America«, »Homeward bound«, »Train in the distance« och »The only living boy in New York« har Paul Simon skapat sånt man faktiskt kan bygga The Great american songbook 1.2 på.
Hatten av!
Å nästa år blir det »You can leave your hat on«, när Randy får det.

Dead by april och UB40 spelar på Gröna Lund den 10 och 11 maj. Om man serverar dålig mjukglass då kommer många som har lite dålig musiksmak att bajsa på sig.

1 favorit: Weeping Willows!
Inte nog med att dom är klara för Freluga trädgårdsscen (den 22 juli). Enligt ryktet jagar Magnus Carlson och kompani dessutom en gästartist – av rang – att ta med sig.